De välvilliga. Att man läser den frivilligt. (Tro att det är en ordvits som ekat i huvudet sedan boken börjades läsas.)
Just nu känner jag mig lurad. Jag visste när jag köpte den att den skulle vara tuff. Varken andra världskriget, krigshistoria, eller krigspolitik för den delen, är min starka sida. Men jag bestämde mig när den låg där, i pocketformat. Röd, diger och glimmande. Här ska det vidgas litterära vyer! Vad händer? Jo, inledningen är så fruktansvärt bra. Inledningen med bland annat de första orden "Bröder, låt mig berätta vad som hände" tog mig med storm. Och stormtagen begav jag mig raskt vidare in i boken med tanken "asch, detta var ju inte svårt". Men ack så bedragen man kan bli. En sida innehåller både dussinet olika efternamn och tillika dussinet olika militära tjänstegrader. Lägg till kollektivt hat, politiska omvägar och målande beskrivningar av våldsgärningar och du har dig en text som gör dig illamående och dessutom genuint orolig för att bli indragen. Detta hände för längesedan men människan skriver på ett sätt som gör att man som läsare är rädd för att det bli övertalad till en åsikt som man aldrig någonsin egentligen skulle ställa sig bakom. Det är bra författarskap. Äckligt och obehagligt är det ... men bra.
Detta ska nog gå vägen. Om jag bara lyckas hitta tillbaka till någon slags läsro.
/C.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar