Söndagsbagels. Med solrosfrön.

Idag har det blivit bagels.

Det är inte världens vackraste bagels. Det är inte så många bagels för jag förlorade ett par i jästdöd. Men det är mina allra första bagels och jag tänker älska dem ändå.

Nu tänker jag äta en eller par med Philadelphia på och titta på Gordon. Sedan tänker jag faktiskt gå på bio och se Avatar ännu en gång.

/C.

På tal om tant.

Det är inte längre lönt att räkna vuxenpoäng. Det är lika bra att gå direkt på tantpoängen. Mattidning (köpt, inte ärvd): Tio tantpoäng.

/C.

Vår!

Idag sken solen genom persiennerna. Idag vaknade vi och hörde fiskmåsarna. Idag doftade det vår när man promenerade till Konsum för att köpa frukost.

Och idag får ni se mitt livs första egenhändigt inhandlade lägenhetsblomster. Jag känner mig som en tant. Men fint, det är det.

/C.

Upp.

Ikväll såg vi Upp. Och den är alldeles, alldeles underbar. Man snyftar lite och skrattar en hel del. Se den, helt enkelt.

Vi drack också lite te och pratade om den här konstiga känslan som börjar infinna sig nu. Nu när man börjar inse att framtiden på något vis är skrämmande nära och vi. måste. bestämma. oss. Jag tror dock att det där kommer att lösa sig ändå. Vi kommer att hitta oss och vi kommer att få roliga jobb.

Jag är nästan helt övertygad.

/C.

Ett par stövlar och en ny kavaj.

Ikväll går jag genom blogglistan med ett par stövlar på och med ett glas vin i handen. Varför undrar ni? Varför inte säger jag. Det är en utomordentlig bra dag idag och av okänd anledning och/eller en rad kända anledningar går jag runt som i ett rus just nu.

Det känns bra nu, allting. Och man ska alltid, alltid fira sina segrar. Hur små de än må vara. Och idag firar jag att jag äntligen lyckats köpa mig en kavaj. Jag firar att jag lyckas ha enormt fina vänner. Jag firar att jag har nya stövlar. Jag firar att jag äntligen inte grubblar ihjäl mig för minsta lilla misstag.

Det finns mycket att fira helt enkelt. Och det är vad jag gör i mina nya stövlar. Jag funderar dessutom på att köra en Pippi, så mycket som jag gillar mina nya stövlar. Men det är en annan historia.

/C.

Rationellt.

Toshiba Satellite. 13 tum. 4 Gb. Windows 7. HDMI. 5490:-.

Jag inser ju att detta är rätt val för mig. Men det är något som stör. Vill ni veta vad jag på fullaste allvar tänker när jag tittar på den här?

"- Okej, men då köper jag en datorväska i någon kul färg."

Rationellt värre hörrudu.

/C.

Måndag 100222.

En frukostdejt med amerikanska pannkakor, lönnsirap och ishockey. En massiv tvättomgång. En bautabatch med morotssoppa. En hel del pluggande med tjejerna. En väldig massa skratt med tjejerna. Kaffe och kanelbullar med tjejerna. Ett telefonsamtal med galet goda nyheter.

En riktigt fantastisk dag.

Bastubryggan i Ljunghusen en sommardag 2007 då pappa gick Näset runt medan mamma och jag inte gjorde det. På tal om fina dagar.

/C.

Söndagsterapi.

Amerikanska kanelbullar. Eller Sticky Buns, om man så vill.

/C.

Bästa doften?

Kan den bästa doften någonsin vara mortlade kardemummakärnor värmda i mjölk?

I think so.

/C.

Nu så!

Det börjar bli ordning på detta nu hörrni.

Massvis med sömn, lite choklad, lite myshormoner (väldigt bra för stressnivån har vi hört) och massvis med avkryssningar på att göra-listorna ... och vi börjar vara på banan igen minsann!

Nästa move är en bakisbrunch som jag fått tillträde till trots att jag drack varje vatten igår och gick hem innan Konsum ens hade stängt. Efter det siktas det på kanelbullsbak och läsning.

En mycket bra dag med andra ord.

/C.

Du kan inte vinna dem alla.

Idag hölls vår sista föreläsning och snart är det den fjärde juni och vi ska gå ut och hoppas på att bli mellanchefer med en ingångslön på tjugosex tusen kronor.

Spännande värre.

Som mellanchef är allt svårt så det är mycket vi ska komma ihåg. Vi ska komma ihåg att lyssna, att reflektera, att ha självinsikt, att ibland plocka ur disken ur diskmaskinen men inte för ofta för då kan våra medarbetare ta väldigt illa upp.

Tvi vale.

Ledarskap är inte kul nu. Ledarskap handlar inte om att vara sig själv och det handlar inte om att göra bra saker i och för en bra organisation. Ledarskap verkar handla om något konstigt martyrskap och jag kan bara inte låta bli att se albinomunken i Da Vinci-koden framför mig.

Med den där taggrejen runt låret och piskrappens vinande.

"... Förlåt mig, underbara medarbetare. Förlåt mina synder som er chef. Förlåt för att jag valde att ta ansvar för det här. Förlåt för att jag tycker att det är roligt att leda, styra och utveckla. Förlåt, förlåt, förlåt för att jag tror mig klara av det. Och framförallt - förlåt som f a n för att jag inte är perfekt."

Nä. Du kan inte vinna dem alla. Det är nog vad jag väljer att ta med från denna vår sista föreläsning. Frågan är bara hur länge man ska behöva piska sig för att för man förlorat någon? Hur många rapp för att man inte kan läsa tankar? När är synderna sonade?

/C.

Ett nytt namn.

Har jag förresten berättat att jag arbetar i världens häftigaste organisation? Jovars, jag har sjungit mina hjältars lov ett par gånger här - men det räcker liksom inte riktigt till för att ens börja på en rättvis bild av dem jag arbetar med varje dag.

Ett exempel är arbetet med vårt namnbyte som skedde med pompa och ståt i måndags. Numer heter vi Studentföreningen Agora och det är ju inte lite saker som ska ordnas och donas med när en organisation byter namn. Att se hur människor sliter för en sådan sak är hur fascinerande som helst. Att se hur pusselbit efter pusselbit läggs på plats efter månader av planering och diskussioner.

Och återigen blir man så där härligt ödmjuk av att se hur coolt det kan bli när duktiga och engagerade människor arbetar tillsammans.

/C.

Om misstag och mentorer.

Jag har en fruktansvärd tur att ha en väldigt bra mentor.

När livet är kaos blir det där kaffet inte bara en inspirerande stund med någon som har varit med om det mesta, utan det blir också en stund då man får perspektiv på saker och ting. Man inser att man bara är i sin karriärs absoluta begynnelse, att det finns en lång och rolig framtid efter den fjärde juni 2010, att kaoset är en storm i ett vattenglas.

Det gör ont att göra misstag, det svider att vara dålig och det smärtar att vara ensam en kväll som denna. Men (klyschvarning) det är misstagen som gör en bättre och man blir nog bara ett riktigt misslyckande om man inte lever i sitt misstag en stund och lär sig av det. En bra mentor gör den där stunden lite kortare tror jag minsann.

Fast jag får nog erkänna att det hade varit bra skönt just nu att bara ... slippa.

/C.

Alla hjärtans dag.

Det är söndag ergo har jag dammsugit.

Men det är också alla hjärtans dag vilket i vanlig ordning ska uppmärksammas genom kladdkaka och två skräckfilmer tillsammans med bästa Kristin. Det är fjärde året som vi firar alla hjärtans på detta vis och konceptet är helt oslagbart (tycker jag som helt oberoende bedömare). Vi är för all slags utveckling så i år lägger vi dessutom till elementen kycklingsallad och Helen (inte nödvändigtvis i den ordningen). Jag kommer också att propsa för en godispåse eller två.

På tal om absolut ingenting - förutom möjligtvis alla hjärtans dag och trenden att ge bort saker då - jag har en drös spotifyinvites.

Är det någon som vill ha en?

/C.

Älskling.

Det är ett underbart intro. Det är en småskrovlig röst. Det är ord som är otroligt vackra i all sin enkelhet. Det är Andreas Grega och det är Älskling.

Kom bara närmre, du ska få mitt hjärta

Du får mina färger, de får dig att skratta

I ljuset av solnedgången nere vid hamnen

Till ljudet av fågelsånger, höll jag dig i handen

/C.

Om min pastamaskin.

Min pastamaskin är egentligen mina föräldrars pastamaskin. I deras köksskåp har den troget väntat i närmare tjugo år. Nu står den i mitt köksskåp. Fast inte speciellt länge åt gången. Jag älskar min pastamaskin så mycket att märkena den gör i mitt underbara matbord när man skruvar fast den bara gör bordet finare.

Det går inte att vara nere på något vis när man vevar fram pasta. På en födelsedagsmiddag för inte så länge sedan pratade jag och mitt bordssällskap om det fina i att göra sin egen mat. Bordssällskapet i fråga var mitt uppe i en major köksrenovering och det blev mest utemat och bordsherren saknade att få äta hemma, på riktigt. Det ligger en stor charm i att blanda, knåda, kavla och veva och sedan kunna säga att man gjort det helt själv. Det är trevligt att äta ute, det är det. Men igår kväll när vi stod i valet och kvalet - äta inne, äta ute - så längtade jag mest hem till mitt kök och min pastamaskin. Tagliatelle med lax och pesto var vad det blev. (Nästa gång ska jag göra peston själv också, minsann.)

Och leendet som vägrar ge vika när man brottas med en pastamaskin, ja det följde med långt in på Sherlock Holmes också och byttes bara ut mot leendet som kommer av att ens biosällskap snarkar ikapp med både pistolskott och högljudda slagsmålsscener.

/C.

Min tavla.

Förra helgen var vi fyra vänner som firade våra tjugofemårsdagar med att ställa till med brakfest. Våra eminenta toastmadamer ordnade så att gästerna fick måla tavlor till oss, om oss.

Här är min.

/C.

En blomma.

Jag ska börja ha blommor i lägenheten alltid. Allt blir lite trevligare då.

/C.

Hållbara framtidsplaner.

Inatt läste jag i Ebba Lindsös bok Livet, makten och konsten att vara sig själv. Och så slog det mig: Hållbart företagande, det är vad jag vill syssla med!

Det liksom kombinerar alla mina hjärtefrågor - kunskap, hälsa, utveckling och möjligheten att tjäna pengar på det - till ett fint litet sammanvävt koncept.

Detta ska jag helt klart undersöka vidare.

/C.

Oavundsjuk.

För övrigt är jag inte alls avundsjuk på gänget som just nu är i Bad Gastein och åker skidor och after skiar för glatta livet.

Inte alls.

Inte det allra minsta.

Inte ens lite.

/C.

Mer om grupparbeten.

Nu om dagarna arbetar jag i en störtskön grupp.

Vi gör företagsbedömningar och just nu är det New Wave Group AB som granskas. Uppgiften är bra men det bästa är helt klart gruppen, det är en skön stämning och skratt blandas med allvar hejvilt.

Det är roligt att gå till Campus igen och det är riktigt skönt.

/C.

Om det där med kårstatus.

Det allra mesta jag får arbeta med under dagarna är riktigt, riktigt roligt. Och sedan finns det en aspekt av det hela som på något vis dränerar mig på all energi. För att göra en lång historia kort går det att läsa denna artikel.

Varför håller vi på? Vill vi egentligen vara med i detta? Detta är kanske som med allt annat - fokusera på det positiva, eliminera negativa element och gör det som är roligt och så går det riktigt bra till slut.

Kårstatus? Ja, jag vet helt ärligt inte längre.

/C.