Det kunskapande teamet.

Nu är den inlämnad, kandidatuppsatsen. Det betyder att vi efter tio veckors läsande och diskuterande och ett par dagars slit till slut kunnat skriva våra namn på den underbara skriften Det kunskapande teamet - Att leda kompetenser. Det innebär att det nu finns en helt ny teori ute om vad som krävs av en ledare för att skapa ett team där kunskap inte bara används utan dessutom utvecklas. Teorin kan sammanfattas i de fem förutsättningarna:

• Social kompetens
• Förståelse för varandras kompetens
• Självständigt arbete
• Förekomsten av kunskapsarenor
• Möjlighet att ifrågasätta

Alla förutsättningarna kan ledaren skapa, bibehålla och utveckla genom att skapa ett teamklimat där dessa förutsättningar finns men framförallt skapas detta klimat genom ledarens agerande - vill inte ledaren själv utveckla kunskap kommer detta inte heller att ske.

Så är det. Och jag är nöjd. Otroligt nöjd. Inte så mycket för att uppsatsen är snygg (den behöver fortfarande puts) och inte heller för att teorin är galet bra (vilken den i och för sig är) utan för att vi har lyckats få ihop en uppsats med minimalt magsår. När andra har sjungit oändliga klagosånger har vi haft roligt. När andra suttit inspärrade i grupprum har vi ätit glass i solen. När andra bråkat har vi litat på varandra och bidragit med vad vi kunnat. Det är detta som gör att jag gärna tar de kompletteringar som möjligtvis dyker upp - för vi har banne mig lyckats komma på något bra och dessutom haft roligt. (Sedan att layouten inte är vår bästa, det får man ta.)

Nu ska här sovas, för ja, det var ett tag sen, minst sagt.

/C.

Ps. Till underbara "Taking home the bacon" - Tack!

Löjlerier.

Imorgon har jag lyckats skrapa ihop tre tillfällen då jag ska tala inför folk. Inga konstigheter alls, egentligen. Om det inte varit för den lilla rösten som piper emellan varven - "Men du tycker ju inte om att prata inför folk, du tycker ju knappt om att prata med folk" och andra liknande och obefogade kommentarer, plockade direkt från en tid som knappt finns i medvetandet längre. Väldigt löjligt att de tankarna ens får ta de tio sekunder som det tar från det att de dykt upp fram tills det att de är bortresonerade. Väldigt löjligt.

Löjligt är också att jag sitter här och glor på kandidatuppsatsen och får inte ett jota gjort - var sjutton är drivet?! Ah just det, det sitter fast i kårrummet.

/C.

Varför?

Det är ju inte vidare lönt att sticka under stol med att jag emellanåt undrar vad det är jag håller på med. Jag menar, vilken vettig människa springer från ett möte till ett annat med andan i halsen och med en skräck för att inte alla papper är printade och medtagna?

Vilken vettig människa får mindre panikångest för att andra inte packar ihop sin datorväska fort nog? Vilken vettig människa lägger upp sitt liv på ett sådant vis att det emellanåt känns som att man gör ungefär femton miljoner saker halvdant och inget heldant?

Det är sådant som kan snurra i huvudet, speciellt på måndagarna så som de ser ut nu för tiden. Men varje gång kommer insikten: Det är värt det, det är vettigt och det är riktigt roligt. Bara den där härliga känslan som kommer då man märker att det som allt som oftast verkar vara luft ibland faktiskt resulterar i något vettigt.

Om det så bara är ett dokument med lite underskrifter på.

/C.

Drömmar och verklighet.

Idag har det sovits i princip hela dagen. Fruktansvärt skönt. Men i kombination med en väldigt händelserik kväll och stora mängder vin har det resulterat i att jag inte riktigt vet vad jag drömt och vad som faktiskt hänt. Som tur är hittar jag små bevis här och där. Exempelvis de vita syrenerna som står och doftar gott i köket och som jag i gentlemannamässigt sällskap plockade så att jag fick syrendoftande regnvatten i ansiktet någongång kring tretiden i morse.
Ett annat trevligt bevis är det stora blåmärket på rumpan som uppstått då jag och den nya studiesociala gett oss på att cykla från ett festställe till ett annat. Ingen bra plan, men kul var det!

Ack vilken kväll. Det gräts lite, men skrattades, sjöngs och dansades desto mer.

Jag är så glad att jag får den här möjligheten att lära känna så många fantastiskt roliga människor!

/C.

Lättnad.

Det är inte helt lätt att försöka komponera ett blogginlägg just nu, hjärnan skriker nämligen om att få lägga av med allt vad meningsformulerande heter. Men jag måste liksom få uttrycka den lättnad som infunnit sig idag.

Jag är så glad över att få vara med i just min kandidatgrupp, så glad för att få skriva om något som är genuint intressant och genuint värdefullt. Det finns klart en liten oro för att vi inte kommer att ha tiden till att genom vår text visa hur bra saker vi kommit fram till men det är på något vis inte så farligt för jag vet att det är bra hursomhelst.

Det var överlämning till nya styrelsen häromdagen. Vi lyckades nog skrämma upp newbiesarna något, men inte så att de sprang därifrån i panik - och det är ju bra. Det känns som att de förstår och jag vet att det här är ett riktigt bra gäng. I och med denna överlämning har jag dessutom lyckats nå ett av målen med året - att lämna över på ett bra sätt. Lättnad.

Och redan imorgon är det tackfest. Galet.

/C.

En tidig söndag.

Klockan är kvart i nio en söndagmorgon och här laddas det för en förmiddag med kandidatfix. Det är en av favoritdelarna på g: dispositions-strukturerande!

Gårdagskvällen spenderades med tjejerna, melodifestivalen och rosévinet. Mycket bra.

Mindre trevligt är att jag igår ringde polisen för att anmäla mina grannar. Det är obehagligt och man tänker igenom det ett par gånger först. "De kanske bara är högljudda?" "Man hör ju inte mannen gorma?" och framförallt "Ska det verkligen låta så från en lägenhet med två småflickor?" När jag hörde dunsarna så ringde jag. Huu. Så nu är det lagt på ärende hos polisen och jag blev uppmanad att ringa om det hände igen.

Hoppas det bara är en högljudd familj.

/C.

I sanning underbara.

Det har sagts förr och jag säger det igen - god damn, vad lördagarna är underbara nu för tiden!

/C.

Bra dag.

Vi har haft en högst underlig och väldigt trevlig fredag idag.

För att börja från början så snoozades det i forever innan saker och ting togs tag i och ansökningarna skickades in. Inte var dag som man tigger , i runda slängar, 200 000kr bara så där. Men det var riktigt kul att knåpa med ansökningar, om inte annat för att man under tiden sitter med visionen om nästa år rakt framför ögonen och sätter ord på den. Damn, vad det kommer bli ett bra år!

Bör ju så klart förklara mig - vi söker bidrag till dels vårt internationella mentorsprogram som startar till hösten och som är skapat för att välkomna våra första internationella studenter och dels till ett projekt som går ut på att vi ska samordna alla arbetsmarknadsdagar på Campus. Så det så.

Lagom till lunch dök kandidattjejerna upp med en påse tacos (lyxlunch!) och skriveriet (=dividerandet) kunde starta. Med scones&te-fika utvecklade det hela sig till en alldeles underbar kandidatdag.

Konsert på rådhuset blev det sedan. Stämpus med sin roliga repertoar och sina finfina toner gjorde att tårarna nästan sprutade, ena stunden för att det var så fint - men oftast var det för att det helt enkelt var riktigt kul. Vi avslutade kvällen med ett glas rött och spaneri på Viva.

Och fredagar som oftast på sin höjd brukar innebär segt kåreri och huvudvärk.

/C.

Konsten att fokusera på endast en del.

Jag hade ett intressant telefonsamtal idag. Samtalet som började med utbildningsfrågor blev plötsligt personligt när jag fick förklara hur det kommit sig att jag ändrat civilstatus.
- Vi sjabblade bort varandra, sa jag.
- Då finns det kanske också en chans att ni kan sjabbla tillbaka varandra, sa hon.

Min tvekan sken väl igenom rätt bra och jag fick rådet att endast fokusera på en sak och göra det bra. "Var sak har sin tid."

Klart är att det handlar om att släppa sådant som man inte har någon makt över och fokusera på det som man har makt över. Och det är väl där det blir svårt, jag vägrar liksom inse att det finns sådant jag inte har makt över. Men så är det så klart. En tuff insikt, men en insikt likväl.

Imorgon är det dags att igen hålla föreläsning - oh, how I love it!

/C.

När kommunikationen brister.

Kommunikation - Så lätt att skylla på, så svårt att ordna till.

Idag brottas jag med intern kommunikation och jag kan för mitt liv inte lista ut hur jag praktiskt ska lösa mitt organisatoriska problem. På ena sidan har vi järnkontroll och engagemanget som dödas genom detta. På den andra sidan har vi konsten att delegera.

Det är så lätt när det handlar om individerna som man träffar varje dag, när det är samma personer som ringer för att kolla om man kommit hel hem från Tempel - vad dessa gör och vad personerna som svarar till dessa gör är det inga problem med. Man har koll utan att aktivt skaffa sig koll. Sedan har vi de som gör och gör och gör men som inte riktigt får sin plats i organisationen för att de inte tar platsen och för att vi inte ger dem utrymmet.

Så som vi valt att omorganisera nu kommer vi i höst att ha ännu en grupp som svarar till styrelsen utan att ha en plats i styrelsen. Att det måste finnas en plan för detta inför nästa år är självklart. Men jag tror ändå någonstans att det inte bara handlar om planer och organisationsscheman. När det handlar om information och kommunikation kommer det alltid i första hand att handla om människor. Och det är så lätt att koppla ihop en människa med en prestation, eller än värre, att koppla ihop en människa med en annan. Hur man än väljer att göra fel så innebär det att man väljer bort att se individen.

Nu börjar det kanske bli diffust. Men jag tror att kontentan är att om man inte ser till personen som gör något i organisationen så är man ute på hal is. För den personen kommer så klart att fortsätta se sig om en individ, trots att jag i min haze bara ser en del av en lång checklista. Och det är då det blir personligt - och det inte på ett bra sätt.

/C.

Inställning, hm?

Ett tydligt tecken på att inställningen är fel är att det är galet svårt att gå upp ur sängen. Snoozandet har pågått i ett par timmar och allt och alla förbannas för att man känner sig tvingad att gå upp och prestera någon slags vettig dag.

Konstigt är det också, för dagarna är ju fruktansvärt trevliga, speciellt nu i uppsatstider. Jag kan se fram emot en hel dag av diskuterande, skvallrande och analyserande med bästa uppsatsgruppen någonsin och skriva om ett ämne som är genuint spännande, det ni!

Det gäller nog bara att fokusera på det som är bra, spännande och roligt.

/C.

Det handlar om inställning.

Åter i Helsingborg efter en runda till Bjärred. Bror fyllde tjugotvå och detta firades i vanlig ordning med fondue och chokladtårta (jag har den stora lyckan att härstamma från ett traditionsenligt släkte). I vanlig ordning infinner sig också den där känslan - vad fan spelar det för roll vad man gör och inte, allting kommer ju ändå att suga. Suga hårt.

Jag hoppade på tåget i Helsingborg igår med en bakfylla som vek sig endast inför glädjen att möta upp underbara syster på perrongen i Lund. Och vilken glädje sen - Att se denna lilla syster som vuxit upp till en underskön amazon, med väskan fylld av studier och ambitioner och med ett sådant där leende som kräver öron för annars hade ansiktet hennes delats i två.

Systrarna strosade, skvallrade och smed presentplaner. På Akademibokhandeln hittade vi vad vi sökte - "Sybarit, ett spel för livsnjutaren". Ett spel om mat och vin och om etikett och seder. Klockrent tyckte vi och klockrent tyckte alla (med reservation för en viss fröken Nilsson som inte riktigt trivs med att förlora...) efter testrundan som följde middagen.

På samma plats fanns även ett skåp med schackpjäser. Det är då man ler lite smått för sig själv och skickar iväg det där smset som man inte ens funderar över om det ska skickas eller ej, det bara är det man gör. Sedan påminner man sig om hur det egentligen är, återgår till verklighet och systers sällskap för att ta sig hem till Bjärred.

På vägen hem får mitt stackars sällskap både läsa igenom Plan för hållbar utveckling 2008 och dessutom lyssna på en föreläsning om hur uuunderbart det måste vara att få arbeta med precis det där...!

Det är liksom så där det är. Man är ung (vad en viss Jönsson än säger), man är glad, man är med underbara människor, man gör sina planer, försöker hitta sin väg och försöker bilda sig en uppfattning om livsmål och så vidare.

Sedan skall det lyssnas på allt som är rent åt helvete. Och vad värre är - Det är inte bara jag som måste lyssna på allt som är rent åt helvete, det är mina viktiga människor som måste lyssna på det. Mina människor, som har nog på sina tallrikar, ska allt behöva utstå lite mer. Det är nog detta som gör att jag inte längre blir uppgiven och ledsen, nu blir jag bara arg. Leave them be.

Allas liv innehåller sorg och svårigheter och det är klart att man ska söka hjälp och tröst, men det blir aldrig bättre av att man inte tar ansvar för åtminstone sitt eget liv.

/C.

Misslyckande.

Jag har gjort dåligt ifrån mig och jag är inte nöjd. Jag har låtit egna processer stå i vägen för det stora syftet, jag har misslyckats med att ta bort min person från min roll. Det är en sådan grej som är knepigt med att vara, ja, jag vet inte ens vad jag ska kalla det... Ledare är det inte, för det går inte att vara en dålig ledare, det är ungefär lika motsägelsefullt som att benämna en fyrkant som rund. Antingen är man det eller så är man inte. När man gör fel då är man helt enkelt bara ordförande, en ordförande som gör fel, en ordförande som inte tar itu med organisatoriska bekymmer innan det blir organisatoriska fel.

Man ska inte plocka in sin person i sådana här sammanhang. Irritation är personligt. Stresskonen är personlig. Det ligger helt på eget ansvar att sådant inte går ut över organisationen som man har ansvar för. Där har jag misslyckats.

"Man är inte mer än människa", sägs det. Ibland önskar jag att jag vore åtminstone människa, säger jag. "Det är ensamt på toppen", säger man till mig. Är det då värt att vara på toppen, undrar jag?

Ja, det är en sådan dag idag. Dock slutade den med lite Grey's, lite vin och lite vän - så läget är långt ifrån så illa som det låter.

/C.

Vilken måndag.

Omtentan mailades in halv tolv i natt. Sisådär 16 timmar innan deadline. Det är rätt fantastiskt. Nu hålls alla tummar och tår för att den inte ska behöva göras om. Skulle den det så är det i och för sig inga större problem, det är mest bara genant och tidsödslande.

Det har varit en tuff dag. Som måndag är den egentligen inte speciellt annorlunda, alla mina måndagar är oändliga nu för tiden. Att den har varit tuff beror säkert på att det inte sovits så mycket i helgen som kroppen gått och blivit van vid. (Eller van och van, jag vaknar fortfarande varje lördag och söndag, ler för mig själv och tackar de högre makterna (=mamma och pappa) för att jag slipper stå och göra kaffe efter kaffe efter kaffe all the live long day.) Sömnbristen beror på ettrig magvärk och underbar omtenta.

Efter att ha mailat tentan och gått och lagt mig kring 12 vaknade jag med ett ryck en timme senare när det började blåsa ordentligt och det slog mig att krukorna på balkongbordet stod väldigt riskabelt till. Efter en krukomflyttning och fyra timmars sömn vaknar jag igen, denna gång med mindre panik då det första som jag ser är den förbannade duvan som står ihopburrad på balkongräcket och glor på mig. Efter att ha spänt ögonen i den tills den lyfte somnade jag om tills dess att klockan ringde 25 minuter senare. Fantastisk start på denna dag.

Klockan sju var jag i alla fall på Campus för fixet inför vårmötet. Vårmötet slog väl ut. (Jag retar mig dock på att det är allt för sällan som jag talar inför mycket folk.) Den nya styrelsen verkar klockren och framförallt väldigt rolig! Fantastiskt också att det dök upp så mycket folk.

Det blev ett par timmars uppsatsskrivande innan det var dags för CHSK-möte. Kl16.00 är jag dock så trött att ögonen går i kors och det börjar sluddras. Och detta är inte sådana möten som man vill sitta och sova på. Två timmar senare ringer LUS valberedning och det är dags för intervju: "Varför ska LUS välja dig till Campus Helsingborgs styrelse?" -"För att jag är bäst och har koll på allt. Låt mig nu bara gå och lägga mig."

Klockan sju masades det sig i alla fall hemåt och det hanns till och med med att ätas middag på balkongen innan det blev alltför kallt.

En tuff men fruktansvärt bra dag och jag tänker avsluta den fortare än kvickt efter en stund med Ängelns lek.

/C.

Tala tydligt.

"Tala tydligt om du vet nånting, om du vet vad du vill ha" - Lars Winnerbäck. Så klart.

Idag är det fredag och inte vilken fredag som helst, utan den första fredagen i månaden och då är det så klart fredagsklubb! Idag bjöds det på vitlökstoast med avocadoröra och rom, lyxburgare med bacon och mozzarella och slutligen hallon och björnbär i pannkaksrullar och vit choklad serverad med vaniljglass och färska hallon. Så underbart, så gott och så förbaskat roligt.

Valborg kom och gick som sig bör, mycket chill och mycket fest. Med engångsgrillar och utflyttade soffor hade vi det mysigt utanför Villan efter den obligatoriska festen i Lunds stadspark. Utgång blev det på Utposten och Cardinal. Lång dag med andra ord.

Det är förvirrat nu. Det är mycket utveckling och många insikter, nästan på daglig basis nu för tiden. Det börjar nästan bli lite overload. Man skulle nog kunna kalla det för ett kreativt kaos - jag ifrågasätter alla mina grundantaganden och utvecklar ny kunskap. (Det är illa när man bloggar genom att använda kurslitteraturen...)

Imorgon kommer mamma (a.k.a balkonghjälpen) så nu ska balkongen äntligen inredas!

/C.