Ironiskt.

När man går runt i princip hela dagarna och funderar över organisation och ledning och förbannar alla högre makter för att man hela tiden måste klura ut allt själv och sedan plötsligt får möjligheten att faktiskt ställa alla frågor man kan komma på - då står det helt still. Ironi.

För övrigt tror jag att det är att jinxa sitt skrivande genom att ha en lapp liggandes där alla ens skrivuppgifter står uppradade, typ som så här:

*Skriva ned förslag A och förslag B

*Skriva ned årsberättelse

*Skriva reflektionspapper

*Skriva ned annat förslag

Denna lilla lapp är så hämmande att jag inte ens kan formulera mig här på bloggen och det är ju bara dåligt.

Hu för "att skriva"-listor.

/C.

Det bästa som kan ske en fredag som denna.

Vad är det bästa som kan ske om det är fredag när det är helt tomt i ens kalender och man har en lång helg framför sig utan en enda plan?

Jo. Det bästa som kan ske är nog att vakna härligt pigg runt nio, kunna äta frukost i lagom långsamt tempo, dricka te, läsa tidningen och hinna tänka "oj, vad jag är ledig idag" ungefär femton gånger. Efter det är det bästa som kan ske att det är oförskämt vackert väder ute och telefonen plingar till med "vill du ta en kaffe med mig om en stund?" Jovars, definitivt och självklart, tänker man och ger sig ut i det fina vädret för en kaffe. Fyra timmar/en kvart (faktisk tid/upplevd tid) senare landar man åter i soffan och inser ett par gånger till att "oj, vad jag är ledig idag", sover en stund och allmänt gör saker som vare sig är nyttiga eller vettiga.

Till slut, och nu är vi framme vid klockslaget nio, är det bästa som kan ske att man inser att den här helgen kommer att bli toppen, eftersom man efter en sån här fredag inte kan vara annat än upplagd för diverse nyttigheter, vettigheter och roligheter.

Check, check och check.

/C.

För att illustrera.

Min fredag.

/C.

Insikter om idéer och hjälp.

Idag har jag lärt mig ett par saker.

För det första. Om man ska införa något nytt i en organisation så är det klurigt as hell att förmedla sin vision så att den blir greppbar för de som ska verkställa den. Det kan vara så att man snarare räknar med att personer förstår hur man tänker än att de inte skulle göra det. Och vad är det som händer då?

Jo, du försöker förklara din idé på ett sätt som du tror att det behövs och när du tror att du gjort dig tydlig slutar du berätta. Om den andra personen då också tror att de greppat idén och inte frågar mer, eller ännu värre - inte vågar fråga, så är läget ganska kinkigt. Då sitter du nämligen där med en idé som endast finns i ditt huvud och ett missförstånd inplanterat i någon annans huvud. Hur gör man för att säkerställa att man delar idén? Genom att den andra personen ifrågasätter är ju helt klart en bra förutsättning.

För det andra. Att det är tråkigt att oftast vara ensam i det man gör är en kämpig insikt och en jag gjorde för ett tag sedan. En sådan banal sak som att skriva ihop möteshandlingar kan vara jättesvårt när man har svårtolkade stadgar att följa och ingen att fråga. Men det finns en silverlining även här och den hittade jag minsann idag. Känslan av att klara av saker på egen hand är bättre än att vädja om hjälp från ställen där den inte gladeligen ges. Känslan av att få hjälp av någon som gladeligen ger den blir också mycket ljuvare.

Slutfilosoferat för idag.

/C.

Skrivuppgifter.

Idag ska det skrivas en del.

En proposition till höstmötet. Ett strategidokument om mitt hypotetiska ledarskap. Ett brev för att få rätt chef att skugga under en dag. En dagordning. Och lite sånt.

När allt är skrivet hoppas jag emellertid på att det blir bio med familjen. Det är ju höstlov, trots allt.

/C.

Helgresumé.

Studentforum, hemlagad tortellini, rött vin, tapas, härligt glada människor, rabarberpaj, vitt vin, vanilj- och äppelglass, diskussioner, drinkar, dans, pizza i sängen, Coca-cola, varannanvatten-tröja, Per Morberg, sömn i mängder, mobilspel, mysigheter, underbart tidsfördriveri.

/C.

Om det där med farlig retorik.

Farlig retorik. Jag trodde väl aldrig att jag skulle använda mig av det begreppet själv. Så arg som jag blev första gången jag blev beskylld för att använda mig av sådan retorik.

Att använda sig av farlig retorik innebär att man talar om något på ett sätt som gör att man alienerar, skjuter bort, eventuella samarbetspartners. Det är nära på ohyggligt att bli slagen på fingrarna för att man använder farlig retorik. Believe you me. Detta troligen för att den farliga retoriken är något man använder när man tror att man befinner sig bland allierade. Och det är alltid mer otrevligt att bli slagen på fingrarna av allierade än av fiender.

Idag var det Helsingborgs studentforum, vilket innebär att alla styrelser för Helsingborgs olika studentorganisationer träffas och talar om olika studentfrågor. Och just nu är läget känsligt på olika håll. Organisationer ska omorganiseras, vissa står inför stora hot, vissa står inför utmaningar, vissa är nya och håller helt enkelt på att organisera sig och vissa har varit med länge. Jag kan känna en oro i luften.

Nuförtiden medverkar jag i många möten som går ut på att lösa problemet som är min organisation. Vi är nämligen lite udda, lite ute på hal is och utöver det är vi väldigt, väldigt, kaxiga. Vi borde ju faktiskt förstå att det smartaste vägen just nu är att bara ge upp, foga in oss i leden, inse läget. Därför går det mesta jag gör just nu ut på att försvara vår existens och vår rätt till den förbaskade kårstatusen. Försvarspositionen är helt enkelt lätt att ta till. Och i en försvarsposition har man inte alltid is i magen direkt. Att folk fortfarande tror att vi på något vis kommer att gå under nästa år gör mig så lätt förbannad. Att folk tror att de är vår räddning. "Kom, gå med oss, låt oss hjälpa."

Förra året lackade jag ur för att jag tog det personligt, för att jag är lite stolt av mig. I år lackar jag för att folk inte förstår hur duktig mitt gäng är, hur mycket tid de lägger och hur fantastiska de är. Att få höra att "om du har en vice kan du få ta med honom eller henne". Om? OM?! (Det är ungefär då man blir barn på nytt och vill skrika "ja, jag har en vice och han hade slagit din vice i vad som helst när som helst, så det så!")

Så, ja. Retorik kan bli farlig. Och den blir det ofta när man menar väl och inte förstår bättre. Det är antagligen det som gör den farlig, för det man menar egentligen tolkas annorlunda än vad det är tänkt. Men jag kan bara inte förstå varför folk bara inte gör sig insatta. Varför tala om sådant man inte kan? Varför göra antaganden?

Nu ska jag slita mig ifrån detta enorma inlägg och istället städa min lägenhet. Ikväll kommer styrelsen över för att göra egen pasta och komma på ett nytt namn till vår organisation. Och kanske möjligtvis dricka litegrann vin.

/C.

Kanske inte den bästa akademiska insatsen.

Hur gick det här nu?

Jo. Lagom till att tv4 började sända nyheterna i morse laddade jag upp hemtentan i hälsofrämjande arbete på skolans hemsida. Den blev ojämn, minst sagt. De första svaren, som skrevs någon gång redan i början på veckan, är långa och utvecklade. Vad gäller den sista, som jag skrev runt fyrasnåret i natt, så kommer jag inte ens ihåg vad det är jag har svarat.

Nu blev den inlämnad åtminstone och jag pallrade mig bort till Dunkers för att äta en smörgås, dricka lite kaffe och sedan slumra till en föreläsning som var långt ifrån så spännande som jag trodde. (Om vi säger så här, vi vet redan att kvinnor är underrepresenterade i styrelser, det behöver vi inte få förklarat för oss igen.) Man vaknade emellertid till ordentligt när det blev dags för auktion av två tavlor, vilket blev en minst sagt fartfylld upplevelse.

Den underbara känslan av att ha lämnat in hemtentan, den tveksamma insatsen till trots, gav energi till att jobba bort en ganska diger att göra-lista på kårrummet. Det gjordes dock i lite av en dimma, så här sömnig har jag inte varit på länge.

Fyra år på universitetet ... man borde ha lärt sig vid det här laget. Det borde man verkligen ha gjort.

/C.

En natt med hemtenta, kaffe och godis.

Nu är klockan kvart över tre, mitt becksvarta natten, och min kaffekokare puttrar så där mysigt som bara min kaffekokare kan. Godiset har nämligen tappat all sin kraft och det är dags att gå in på tyngre saker.

Jag har för första gången i livet tagit en powernap mitt i natten och just nu är jag inne i den där fasen där det enda man egentligen gör är att undra vad sjutton det är man faktiskt gör. Är det så på fullaste sanning att jag sitter här och rotar bland paragrafer i diskrimineringslagen för att utröna huruvida och i så fall hur mycket stackars Jenny ska få för att hennes överordnade stötte på henne så mycket att hon blev tvungen att sjukskriva sig? Jo, det är väl ungefär det jag gör just nu. Den viktigare frågan är egentligen - varför gjorde jag inte detta typ som i tisdags? Varför nu när det drygt fem timmar kvar till inlämning?

Ja, det kan man sannerligen undra.

/C.

Hemtenta.

Oj, vad det finns massor med andra saker att göra när man egentligen borde skriva hemtenta. Idag väljer jag att leka skjortdesigner.

/C.

Mötesteknik igen.

Jag har skrivit om mötesteknik förut och jag vill inte någonstans påstå att jag är speciellt bra på det själv, jag vet ungefär vart jag är på skalan och jag vet ganska precis vart jag vill vara och där emellan finns det ett ordentligt glapp. Förebilden har hållit i möten i ungefär hundra år längre än vad jag har och jag tänker därför hålla mig ödmjuk i frågan.

Men ändå. Att lära sig mötesteknik är precis som att lära sig vadsomhelst annat. Man kartlägger och funderar - vad är bra och vad är dåligt? Idag var det ännu ett dåligt möte. Det jag inser idag är att det inte bara är respektlöst att ha möte i tre timmar när man har bestämt att det ska vara i bara två. Det är också sorgligt att inse att man inte längre kan hålla personer som man förut hållit högt lika högt. Det blir helt enkelt som att bevittna hur giganter trillar.

Det handlar liksom om besvikelse, tror jag.

/C.

Om ansvar och rättigheter.

Massvis med ansvar och nada rättigheter.

Så skulle man kunna sammanfatta det som blivande chefer bör ta med sig ifrån en kurs som Ledarskap och den hälsosamma arbetsplatsen.

Du som chef får nämligen inte lov att inte anställa ohälsosamma människor - det är diskriminering. Du som chef får inte säga upp personer som inte sköter sin hälsa - du har istället rehabiliteringsskyldighet när personalen blivit sjuk. Du som chef får inte kartlägga hälsan på arbetsplatsen - det kan vara integritetskränkande. Du som chef ska samtidigt vara en ansvarsfull och relationsbyggande ledare - annars mår din personal dåligt och du blir tvungen att rehabilitera den.

Vart ijössenamn har individens ansvar tagit vägen? Det ligger troligen och ruttnar någonstans tillsammans med arbetsgivarens rättigheter. Vad har hänt, vad är det för grymma chefer som regerat under forna dagar som gjort att arbetstagarna forcerat fram detta enorma arbetsgivaransvar? Och hur kan man någonsin tro att man ska kunna öka nyföretagarandan så länge det ser ut på det här viset?

All cred till de som vågar sig på att anställa, säger jag. Och inser att mina egna arbetsgivarregistreringspapper snart är på väg till Skatteverket. Damn. Det är en förbannad tur att min nya projektkoordinator både är smart, duktig och dessutom är en sån där som går på morgonpromenader.

Pest åt LAS. (Och Jimmie Åkesson, men det är en helt annan diskussion.)

/C.

Om tydlighet och orättvisa.

Jag tror att jag kommit underfund med något idag. Att det är lätt att införa otydliga kontrakt är egentligen inga konstigheter - det räcker med att två personer kommer överens om något och sedan visar det sig att man ändå inte är helt överens. Man förväntar sig helt enkelt olika saker av arrangemanget. Det svåra i detta ska egentligen vara att bli tydlig. "Jag förväntar mig detta, detta och detta och räknar med att detta är gjort tills dess och då", ska man säga. Och så är problemet löst (gärna ska man skriva ner det också).

Så enkelt är det inte. Det kan nämligen vara så att en person som man talar med tolkar "tar du ansvar för det här?" på ett sätt och en annan person tolkar det på ett helt annat sätt. Somliga personer säger ja och tar sitt ansvar och kutar och gör femtio procent mer än man räknar med och en annan tar sitt ansvar men gör femtio procent mindre än man räknar med.

Personer fungerar olika och det är inte konstigt med det. Det kluriga ligger i att man måste vara tydlig i olika grader med olika personer - att börja peta i detaljer med den där som gör femtio procent mer skulle ju onekligen vara ett slap in the face på denna person - har jag plötsligt slutat lita på dennes förmåga att ta eget ansvar och få saker gjort? Nä, det ju håller inte.

Men samtidigt kan man inte vara nog tydlig vad gäller den andra personen och att säga "tar du ansvar för detta?" och släppa det där skulle innebära både stress och oro.

Alltså har du två olika situationer, en där du kan delegera och en där du blir tvungen att detaljstyra. Och det är då frågorna dyker upp. När båda är i samma rum - hur gör man? Det blir ju helt klart lite snett. Och ofta verkar det bero på att man helt enkelt talar olika språk. Blir det automatisk favorisering och orättvist när två personer talar samma språk och därför rör sig snabbare framåt tillsammans?

Måste man vara lika tydlig mot alla, för att vara rättvis liksom? I just don't know.

/C.

Trading up.

Min laptop har tydligen gått och fått något slags psykbryt. Den hänger sig, segar och gnäller allmänt. Jag tror att den kanske förstår att jag börjat fundera på att byta upp mig, skaffa en yngre modell så att säga.

Klart att den är bitter, det förstår ju vem som helst.

/C.

Stressfix.

Jag läste i helgen om hur man kan stressa av genom små rutiner och fixande, om hur kaffekokandet och småstädandet gör att man vilar upp sig lite sådär fort och smidigt. Detta förklarar ju faktiskt både det maniska städandet i tentaperioder och varför man kokar hur många kannor kaffe som helst under en dag i kårrummet. (Läser mer gör du här.)

Kan väl vara bra att veta?

/C.

Dessa kvällar och morgnar.

Dagarna trillar på som de brukar, de är långa men håller ett behagligt tempo. Kvällarna och morgnarna däremot ... de har varit lite annorlunda denna veckan.

Onsdagskvällen till exempel innehöll en väldigt, väldigt, jämn och riktigt rolig omgång Trivial Pursuit. Gårdagskvällen bjöd på vin och choklad med tjejerna vilket alltid höjer humöret ett par aningar.

Något annat som sätter guldkant på tillvaron är dessa morgnar. Vissa är ordentliga med te, yoghurt, tidning och tevenyheter. Vissa är spontana och mysiga med inslag av underbart och är sådana att de gör att man blir försenad till allt vad man skulle göra men gör samtidigt att dagen går bättre, just för att den började så fint.

Dessa kvällar och morgnar gör helt enkelt livet lite lättare.

/C.

I Lund och utanför zonen.

Det har varit en minst sagt omtumlande dag. Det har varit spännande, lyriskt, handlingsförlamat, inspirerande och allt annat möjligt.

Det började med anställningsintervjuer - mina första - och fortsatte med ett case i arbetsrätt (det är tydligen nära på omöjligt att avskeda personal). Ett litteraturseminarium om gruppdynamik, ledarskap och osynliga kontrakt följde på det. (Jag börjar ana att det inte går att förbereda sig på ledarskapsutmaningar genom att läsa böcker.)

Klockan fem började första lektionen på Leadership Academy nere på Ekonomihögskolan i Lund. Detta blev lite av en upplevelse. För det första fick jag för första gången på länge höra på en riktigt bra föreläsning. För det andra togs primus inter pares upp - att vara främst bland likar. Att vara kårordförande handlar ofta om att vara chef över kompisar och det handlar även om att ta på sig ansvar som inte många andra vågar eller vill ta på sig. Man är förtroendevald till en post som är utan pondus men med massa ansvar. Jag tänker med en gång på Jantelagen och Messiassyndromet.

Men det var inte det som jag funderade över mest på vägen hem. Det var kontrasten mellan att vara i Helsingborg där det alltid finns något att prata om med alla man träffar på till att åka till Lund och vara helt lost. Från att ha koll på de flesta sociala spel till att inte fatta ett enda internskämt. Det kändes nästan i kroppen när jag tog steget ut ur min trygghetszon. Ungefär som att promenera rätt in i ett moln av osäkerhet som lämnar mängder av små regndroppar på kläderna som inte torkar förrän man står där på perrongen på väg tillbaka och får ett sms från Helsingborg (Godkväll! Hur har din tisdag varit?).

Det är väldigt lärorikt att vara utanför den där zonen då och då. Alla sanningar står på spel utanför zonen och allt står på noll.

/C.

Lite om den här måndagen.

Den här måndagen började med att jag försov mig. Så det blev en sån där morgon då man på vägen till Campus funderar på om man faktiskt fick på sig alla klädesplagg - på cykeln drar man lite i ett behåband, rycker lite på stortån för att se om strumporna är på och drar en lättnadens suck när man försäkrat sig om att man är fullt påklädd.

Hela förmiddagen blev lite förskjuten men det hanns med både lite intervjuer och lite förberedande inför litteraturseminarium imorgon (om det där med osynliga kontrakt om ni kommer ihåg). Under en lunchgästföreläsning blev jag värvad till Unga aktiesparare och ska nu bli kung också på det här med aktier. Jag tror att det kan passa mig perfekt - lite tankemöda, lite strategi, men mycket pengar.

Eftermiddagen förflöt. Vi servade ettorna med lite fika till deras workshop. Vi jiddrade lite i kårrummet. Jag kokade vatten. Jag hällde det kokande vattnet över min hand. Jag gnällde lite över min hand. Handen överlevde.

Allt detta ackompanjerat av det helsingborgstypiska vinandet kring husknutarna.

/C.

Muffins, Ajax och annat skryt.

Det börjar gå trend i att det doftar nybakat och rengöringsmedel i lägenheten på söndagarna. Det är inte helt dåligt, om jag får säga det själv. Att jag underskattade bakpulvrets förmåga och skapade en monstermuffins istället för ett flertal normalmuffins behöver vi inte lägga någon direkt tyngd vid.

För att istället fortsätta på temat "Så här bra är jag" kan jag även berätta att det idag lagats pastasallad till ett par matlådor. Vidare har jag hållit mig borta från kaffet i fyrtioåtta timmar och istället druckit rysliga mängder vatten, bra för magen-fruktdryck och grönt te. Duktigt värre, jag vet.

Något som jag är långt ifrån duktig på är det här med att bygga hemsidor. Jag har emellertid idag ordnat mig ett förnuftigt webbhotell till min domän. Förnuftigt är det för att det inte kostar tusenlappar utan bara en hundralapp om året, förnuftigt är det också för att det verkar ha schysst service och ett värdefullt forum. Dessutom verkar det som att detta webbhotell är fullt införstådd med att jag inte vet ett skvatt om det jag nu planerar att ge mig in på men dömer mig inte för det utan tvärtom håller allt på en sådan nivå så att även jag exempelvis klarar av peka om en namnserver (eller vad det nu heter, det jag gjorde). ManuFrog heter denna guldklimp.

Det var längesen som jag var tvungen att uttala ord högt för att jag själv ska förstå vad jag sysslar med. Det är så jag jobbar med det här - jag ljudar mig fram. Vilket också är ganska coolt, att lära sig något helt från scratch. För att hålla oss till skrytet alltså.

Jag lovar att vara något mer ödmjuk imorgon.

/C.

Den här veckan var bra.

Förra veckan var galen. Den här veckan var bra. Mycket bra. Förra veckan var fullproppad, med både många möten, roliga upplevelser och tråkiga nyheter.

Den här veckan var skön - lagom många möten, en dag hemma, en dag med konferens och bankett, en fredag med vännerna. Dagar och kvällar kantade av inspiration och nya idéer, dagar och kvällar med roligt sällskap, med stöttande sällskap, med mysigt sällskap. Vissa nätter med mycket sömn och vissa nätter med mycket lite sömn. Men bara bra nätter.

Det är sällan som så mycket klaffar.

/C.

Jag älskar det här.

Det är höst på riktigt. Det är dessutom helg och jag är jätteledig. Jag älskar det här.

/C.

Fredagsklubben 091002.

Ikväll samlades vi efter särdeles långt sommaruppehåll. Vi åt chevrétoast med bacon och honung, rostbiff med ungsbakade rotfrukter och tomatconcassé och till slut chokladparfait. Till detta flödade både rödvinet och skvallret. Maten var underbar men långt ifrån så fantastisk som känslan av att få sitta ner med vännerna och prata om ditt och datt, utan att behöva formulera sig väl eller tänka på vad det är man säger, att bara få vara.

Jag har haft en alldeles jättetrevlig fredagskväll.

/C.