Klassikerångest.

"Hitchcock börjar nu, denna är rankad som en av historiens bästa 10 filmer, puss mamma."

- dagens sms från mor. (Tro nu inte att vi messar varandra varje dag, vi jobbar inte så.)

Vad är det med Hitchcockfilmer som gör att man känner sig värdelös om man inte tittar på dem? Kan det vara för att de alltid är rankade på något vis? "En av historiens bästa tio filmer", "Hitchcocks bästa!" och så vidare. Jag känner att jag nu sitter här med Hitchcockångest. Den är snarlik Dostojevskijångesten. Ångest över klassiker jag borde ha sett och läst. Ironiskt blir det för att dessa är tidlösa, människor har efterfrågat verken sedan de fullbordades, ändå tror jag att om jag inte ser eller läser den omedelbart så kommer jag att ha missat min chans. Jag kommer aldrig att vara lika närvarande i the grander scheme of things som utgör klassikersfären. Vad är detta, undrar jag? Varför våndas jag över att inte riktigt vilja se Studie i brott just idag? Är detta ett uttryck för ett allmänbildningsmindervärdeskomplex som följt med i ådrorna genom någon slags larssonsk klassresa? Fruktansvärt löjligt blir det också om man tar med i beräkningen att filmen finns att köpa/låna/hyra/ladda ner och detta när sjutton jag helst behagar. Det kan vara så att jag helt enkelt är en aning pretentiös. Så är det nog.

Oj, nu är det massa böcker i stora mörka bokhyllor. Det kan nog vara värt att se denna i alla fall.

/C.