Detta ska säkert gå bra, det med.

Idag har det varit en lugn dag. Det mest spännande, utöver ett eller annat mail och sms som trillade in, var att jag fick skjutsa pappa till gymmet.

Såå ... jag har köpt mig ett domännamn.

Jag har med detta köp insett att det är långt ifrån själva webbadressen som är det svåra att fixa om man vill ha sig en hemsida. Och jag vill ha mig en hemsida, en som jag gjort själv.

Det ska väl inte vara så jädrans svårt ändå. Hoppas jag.

/C.

Om att ha både Jante och Messias efter sig.

Det var inte först och främst arbetsrätt idag, det var tydligen en bok till litteraturseminariet nästa vecka som ska läsas först.

Boken som min grupp valt att läsa heter Det osynliga kontraktet (Ninnie Gernandt 1992). I kort handlar den om överenskommelser som man aldrig kommit överens om. Luddigt? Jovars. Det handlar egentligen om vilka spelregler vi agerar utifrån i olika situationer och beroende av hur tydliga och uttalade eller otydliga outtalade dessa spelregler är skapar vi oss olika sorters relationer. Detta är naturligtvis bra saker att ha kännedom om när det gäller ledarskap.

Det finns en rad bovar i detta drama (Den hänsynslösa hänsynsfullheten och De valda måstena är ett par exempel) och en som jag fastnade för speciellt är Du ska inte tro att du är något - fast ändå. Denna bov är en kombination av Jantelagen (du är inte speciell) och Messias-syndromet (du är inte bättre än någon men gör inte du det som ska göras så görs det inte).

Tanken går direkt till den där känslan man får av sin omgivning när man är ordförande: "Du har ego stort nog att ta ansvar för allt och därför räcker det inte endast med att påpeka när du gjort fel - vi andra måste även spotta och slå, lite då och då, så att du inte får för dig att du är bra eller så." (Nu blev det på rim av någon anledning, deal with it.)

Det vackra i denna kråksång är att människor faktiskt tror att jag besitter någonslags säkerhet och tilltro till mig själv och det är bara alldeles alldeles underbart och så det ska vara.

/C.

Lite ledigt.

Idag smet jag från ännu en dålig föreläsning (rutinerad är det tydligen till att vara), arkiverade en massa papper och spenderade resten av dagen i kårsoffan.

Nu sitter jag i soffan hemma i Bjärred, med filten, laptopen och en riktigt härlig höstkänsla. Det doftar annorlunda i Bjärred när det blir höst, i alla fall jämfört med Helsingborg där det inte doftar något alls.

Imorgon är jag ledig och planerar att läsa arbetsrätt vid köksbordet, på det där viset som man gjorde läxorna förut. Och jag ser faktiskt fram emot det.

/C.

Det är mycket som är yta nu.

"Hej, jag heter Cecilia och jag är ordförande för [välj något]."

"Man bör komma ihåg värdet i [vad det nu kan vara]."

"Om jag förstår dig rätt så menar du så här och då måste jag säga att vi ställer oss [positiva eller negativa] till det. Dock bör tilläggas att [något smart]."

"Förslaget som ligger nu är därmed att [nånting], är detta något vi kan gå vidare med?"

"Är det ledamöternas mening att [något]? Vi finner så."

När dagarna fylls av möteshandlingar, mötesformalia och mötesprotokoll är det fullständigt underbart att då och då få en chans att sitta ner med någon som känner en annan sida av en själv, som drar ner en på jorden och pratar om helt andra saker. Som bjuder på godis och visar filmsnuttar på kompisens lekande kattungar. Som kanske pratar om jobbiga saker, men om verkliga saker som faktiskt spelar roll.

Det är guld värt. Tack.

/C.

Söndag = styra-upp-dag?

Optimalt hade varit om söndagarna varit dagar då det städas, planeras och livet överlag styrs upp. Det strävar jag efter varje söndag. Ibland händer det, men oftast inte.

Idag har jag däremot sovit, sovit och sovit lite till. Under en stund då jag var vaken åkte jag och mamma till Väla och "shoppade". Jag och mamma är världshistoriens sämsta shoppare. Vi är emellertid väldigt duktiga på att fika, så det gjorde vi. Två gånger. Mamma tyckte att jag var i ett något tragiskt tillstånd, ett resultat av en överdrivet tuff vecka och två kalaskvällar, så jag fick ett sov-gott-te. Och en ny bok, Wintersmith av Terry Pratchett. Glädje!

Lite planerande har det ändå blivit av och den kommande veckan ser ut ungefär som så här:
Måndag - möten, möten, möten.
Tisdag - föreläsningar i arbetsrätt.
Onsdag - en dag i Bjärred.
Torsdag - kommunikationskonferens med tillhörande bankett.
Fredag - Frukostklubb, avtackning och fredagsklubb.

Så vet ni det.

/C.

Prank.

Vi blev utsatta för ett prank av sällan skådat slag igår.

Att vara kåraktiv är inte bara möten och handlingar - det är lite fun and games också.

/C.

Äntligen!

Äntligen rullar det på igen!

Jag måste bara vänja mig vid att åter kolla av kalendern frekvent, idag lyckades jag glömma bort både tvättid och faktumet att vi skulle hålla tentaläsningskväll på Villan.

Disträ? Inte då.

/C.

Nej men alltså.

Det har förflutit ännu en väldigt skön helg - mycket vila, lite pizza och film och så mycket städning att det återigen blivit lite ordning i min borg. Det doftar för övrigt väldigt gott i min lilla lägenhet nu, en härlig kombination av Ajax, klorin, kardemumma och kanel.

Trots detta blir jag mer och mer övertygad om att det här med helger är överskattat. Om inte annat så är de något för långa. Det blir för mycket tid över till att tänka på saker som man ändå inte kan göra något åt.

Som hur mycket man egentligen saknar Kristin som farit till Skottland till exempel.

/C.

Söndagsgöranden.

/C.

Söndag 090920

/C.

Sagolikt ledarskap.

På fredagsmorgnarna håller Marknadsföreningen i Helsingborg frukostklubb på Dunkers. Som student är man med i MiH Future och får därför gå så gott som gratis på dessa frukostklubbar. Det ska lite till att vi faktiskt pallrar oss dit, det är trots allt kvart i sju som gäller och detta morgonen efter Helsingborgsstudenternas främsta utgångskväll. Dessutom tillhör det att man ser något sharp ut, det är trots allt näringslivet som det minglas med. Kort sagt, det är lite av en utmaning.

När man väl kommit dit är man dock alltid glad att man tog sig i kragen (och gjorde en "kom nu kroppen så går vi"). Igår var det än mer så. Mikael Ahlerups föreläsning var fantastisk.

Jag vill också vara VD för Astrid Lindgrens Värld.

/C.

Om engagemang och gradskillnader.

Någonstans och någongång måste gränser dras. Det är underbart att ha något som man kan gå upp i till etthundrafemtio procent och bara vara i detet och till och med vara detet emellanåt. Men, och detta är ett viktigt men, man får inte bli detet. Vilken är skillnaden, undrar du då.

Att vara i detet handlar om att driva på, att gå upp i något, att ha något att sträva efter, att försöka vinna något som man verkligen vill vinna.
Att vara detet handlar om att av andra bli förknippad med detet, att tala för detet, att på något vis personifiera det.
Att bli detet - då handlar det kort och gott om att kunna tappa balansen när det blåser om detet, eller för den delen att stå stadigare när detet står stadigt. Då har du gått och blivit något som inte är du, istället för att bara gå in i något, göra och sedan gå ut ur när du vill.

Hur du vet att detta har hänt och att det är dags att dra en gräns? Du blir genuint deppad för sådant som påverkar detet negativt men som du inte själv orsakat. Det är antagligen precis samma sak för det motsatta, att du blir genuint lycklig för något som påverkar detet positivt men som du inte själv haft något med att göra. Inget av det är speciellt bra.

Det är vad jag tror åtminstone.

/C.

Blå? Gul? Röd? Grön? - Stresshantering!

Idag var det Kickoff på Campus, vilket i kort innebär att vi (vi = den här förtjusande damen) drar ihop ett antal företag och ett antal organisationer som är intresserade av att träffa våra nya studenter och får göra just detta, i mässform. Väldigt bra gick det skulle jag vilja påstå.

Förmiddagen ägnade jag åt Kickoffen och eftermiddagen ägnades åt stresshantering. Jag läser just nu Ledarskap och den hälsosamma arbetsplatsen. Den ska i princip gå ut på att vi ska kunna leda friska organisationer (=organisationer utan sjuklingar som kostar oss chefer massa pengar) och därför behöver vi kompetens inom stresshantering.

Vi fick lära oss följande:
Det finns fyra olika personligheter och dessa benämns utifrån olika färger. (För den vetgiriga kan det påpekas att detta tydligen är sprunget ur doktor Jungs forskning.)

Den röda personligheten vill alltid göra nya saker och vill göra dem nu omedelbart och på sitt eget vis. Den röda blir stressad av långsamma personer som vill tänka över sina beslut noga.
Den gula personligheten är väldigt duktig på att entusiasmera och konversera, är utåtriktad och har svårt för att slutföra projekt.
Den gröna personligheten pratar tyst om den pratar alls. De gröna är kontemplerande och lite långsamma i sina beslut. De gröna mår dåligt av att bli inkastade i nya saker.
Den blå personligheten eftersträvar ordning och reda, genomtänkta beslut och älskar genomarbetade budgetar.

Man kan ha lite av en av de närmsta färgerna som en bifärg, som röd kan man alltså ha lite gult eller lite blått men de gröna har man fruktansvärt svårt för. De gula kan på samma vis ha lite rött eller lite grönt men klarar verkligen inte av blått. En grupp fungerar bäst om den består av alla färger.

Det fina i den här stresshanteringsföreläsningen var att det inte handlade om huruvida jag gråter, slåss eller tröstäter när jag blir stressad. Däremot handlade det om att förstå varför andra kanske blir stressade av sättet som man arbetar tillsammans på. Det satte helt klart igång huvudet och om inte annat går jag nu och sätter mentala post-it lappar i pannan på alla jag arbetar ihop med.

Min färg? Röd, så klart.

/C.

För säkerhets skull.

Jag gick precis in på Skånetrafiken.se för att kolla om tåget faktiskt går tio över tio imorgon också, som det alltid gör.

Det gör det. Imorgon också.

Det kan vara så att jag har lite väl mycket tid över.

/C.

Lite om hur det blivit så här.

Förstår ni att det att detta är min styrelse? Jag har tydligen svårt att förstå, så jag blir lite handlingsförlamad. Detta resulterar i att jag diskar en massa, plockar undan och försöker vara übertrevlig mot alla nya studenter som tror att de blir utkastade om de inte betalar kåravgiften omedelbart. Jag hinner smida planer och jag hinner fråga de andra om hur det går. Värdefullt, fruktansvärt värdefullt.

Ikväll pratade jag med en som var med i styrelsen förra året. Vi funderade över hur det kan vara en så påtaglig skillnad. Vi var ju ett fantastiskt gäng även då. Men det var mycket problem. Vi var förvirrade. Och jag var ofta arg under höstterminen. Väldigt arg, väldigt ofta. Frustrerad är väl nyckelordet. Och jag blev myterist. Istället för att gjuta olja på vågorna valde jag att bli en riktig pain in the ass.

Till vårterminen började vi bli varma i kläderna och saker gick bättre, men nu i efterhand förstår jag ju att jag hela tiden simmat och simmat men aldrig kunnat få huvudet över vattenytan. Lite efter, hela tiden.

Det är kanske inte så konstigt att jag har svårt att vänja mig vid detta nya.

/C.

Seglar vidare.

Det lugna tillståndet fortsätter. Det finns knappt något att plugga ens. Det finns så klart en massa småplock att fixa med och jag tar itu med dem allt eftersom.

Annars lunkar det på som vanligt, fast lite lugnare då. I veckan ska det hållas möten om stadgar, studentbostäder, kårtillhörighet, alkohol, nollningsekonomi och med Folksam. Utöver detta ska årets första styrelsemöte hållas. På torsdag smäller det till ordentligt med en Kickoff på Campus.

På pluggsidan av livet kommer det att handla om personalekonomi, vilket är fruktansvärt intressant men blir lite väl torrt när man läser om det.

Nej men gubevars vad trist detta lät. Jag slutar nu.

/C.

Internet och mörker.

Kände igen mig lite i det här idag, förutom att jag aldrig skulle klara av tre dagar ...

Mycket i livet går fort nu. Förutom här hemma. Här står det still. Min lägenhet har återigen blivit en mellanstation, något man måste gå igenom eftersom det hade sett dumt ut att gå runt på Campus med en stor duffel på ryggen och för att man trots allt måste duscha. Till slut köpte jag iallafall glödlampor och har bytt ut de lampor som jag når. Jag når dock inte upp till taket i vardagsrummet/sovrummet. Jag skulle kunna ställa mig på en stol, det hade jag kunnat göra. Men jag har en känsla av att jag skulle falla. Och då skulle jag troligen falla med ryggen över tv-bordets kant. Så jag tänder mina värmeljus istället.


/C.

Det går liksom precis som det ska.

Man kanske inte ska ropa tja -läget-å-sånt innan man tagit sig över bäcken. Men det är svårt just nu.

Det hör sedan ett år tillbaka till att mamma vid varenda telefonsamtal undrar hur jag mår, med det där tonläget som nästan vibrerar av oro för att förstfödda dottern ska springa rätt in i närmsta vägg och förgöra sig själv fysiskt och mentalt. Jag försäkrar om och om igen att allt är bra, toppenbra och lite till. Och jag försöker också att faktiskt berätta när saker och ting är åt fanders, just för att inte vara den där som alltid säger "det är fiiiint" och som ingen litar på. Suger det, så suger det.

Nu suger emellertid inget alls. När jag talade med mor min nyss insåg jag också varför det är så bra, varför det är så lugnt, så skönt och så roligt. Det verkar vara så att människorna jag arbetar med i kåren har full koll på läget. Framför allt verkar det också som att de litar på att jag har koll på läget. Kombinationen av detta gör att den tid jag avsett för att rodda massa saker själv, att hålla på med allt pill som man inte kan när man är ny, att gå all in vad gäller detaljstyrning ... helt enkelt inte behövs. Jag blir inte ifrågasatt och det frigör en hel del tid.

Det är fantastiskt skönt att kunna sina saker, att vara den som andra kan fråga. Det känns äntligen som att jag har en solid bas att stå på. Jag kan min organisation och jag lär mig varje dag lite mer om organisationerna runt omkring oss. Detta betyder att jag kan koppla bort fokuset på detaljerna och faktiskt (äntligen) börja med den stora bilden - var är vi nu, vart vill vi och hur ska vi ta oss dit?

Det kan ses som en storm i ett vattenglas - men isåfall äger vi både stormen och vattenglaset.

/C.

Om att kanske för-äta.

Imorgon ska vi på frukostklubben. Det blir många frågor då. Har jag hela och rena kläder? Ska man ta klackarna? När ska vi ses och var? Och så dagens bästa: Äter man på riktigt där, eller bör man för-äta lite?

För-ätning är bra. Själv planerar jag att för-äta en banan.

/C.

[Infoga valfri glädjeklyscha här.]

Det är väldigt lätt att skutta ur sängen kvart i sex på morgonen när det är för att baka scones till ett så härligt gäng som styrelsen. Vi hade årets första frukostmöte idag och alla är verkligen igång. Slitna efter en tuff vecka - men igång.

Dagen trillade vidare på sitt vanliga kårkaraktäristiska vis, en massa häng i kårsoffan, en massa kaffe, en del trixande med terminsräkningar, en hel del "är du inte klar på datorn snaaart ..?". Men något är lite annorlunda. Det ligger något spännande i luften, det är svårt att sätta fingret på det men något är i görningen. Det märks på vad som kan tyckas vara små saker, som att vi på på frukostmötet började prata om att börja twittra och vips - nu twittrar SMEstyrelsen. Och som att vi snackade om att det hade varit jättekul om vi gick Marknadsföreningens frukostklubb tillsammans och vips - halva gänget är medlemmar nu och ska gå imorgon. Det snackas sittningar och tentaläsningskvällar, det smids planer och bollas idéer.

Dagen avslutades med ett inspirerande möte och ett jättetrevligt snack om ditt och datt (och en och annan strategi).

Kvällen börjar med lite chill i soffan, fortsätter med hamburgare på Utposten och en två tre fyra eller fem glas vin på Villan. Har man det bra eller?

/C.

Med små små steg.

Idag listade jag ut hur jag använder rss-funktionen på Mobilen. Och hur man laddar ner saker till den, som Achmed the dead terrorist (Silence! I kill you!) eller en BMI-applikation (jag gillar Mobilen så mycket att det till och med är okej när den säger till mig att jag väger för mycket).

Det går fortare att skriva på den nu också, tricket ligger tydligen i att göra fingertopparna så smala som möjligt så att man inte av misstag trycker på fel knapp. En hel vetenskap är det.

Ikväll längtar jag efter en Terry Pratchett-bok. På tal om absolut ingenting.

/C.

På tal om att vara dålig.

- Asså, Cesse är den mest otekniska nåågonsin och nu har hon gått och köpt värsta flashiga mobilen, gud så dumt, utbrister Anna.
- Psch, kontrar Cesse, jag ska nog lära mig den jättefort.

Jag och Mobilen är oskiljaktiga och det gör lite ont i kroppen när den inte är i närheten. Därför tänkte jag att det kan vara bra att ha en riktigt bra mobil, en som det går att googla och kolla mail på hur lätt som helst. Gud så smart.

Hur det går? Om vi säger så här: när jag promenerade hem från sittningen ikväll slår det mig att jag inte ens skulle lyckas ringa polisen någorlunda fort om det skulle hända något. Och det är bara dumt. Jag har emellertid lärt mig att skriva sms nu. Nu återstår bara bemästrandet av själva ringandet. Någongång nästa vecka kanske jag faktiskt kan kolla mail och googla lite. Vi håller tummarna för det.

/C.

Om misslyckanden.

Idag höll jag ett dåligt tal. Ett jättedåligt tal. Så nu försöker jag så klart rätta till min dissonans. Vad gick fel? Varför är jag dålig? Vem och vad kan jag skylla på?

Jag var inte tillräckligt förberedd - Jag gillar nämligen inte uppstyltade tal.
Jag kände mig ovälkommen -Vi fick nämligen kritik för att vi närvarade.
Jag kan improvisera - Men inte om det händer saker som jag inte är förberedd på.

Allt är undanflykter. Antingen gör man något bra, eller så gör man något dåligt. Detta gjorde jag dåligt och jag tänker äga mitt misslyckande. Det är lite svårt. Man vill alltid förklara och/eller slå ifrån sig.

Liksom mitt förra mindre bra framträdande kom det efteråt fram människor som uppskattar att jag åtminstone är mig själv. Och det är fantastiskt. Jag gör hellre dåligt ifrån mig som mig själv än något bra som någon annan. Sedan ska det tilläggas att det är guld att komma ut efteråt och få en kram, en puss och någon som klappar om en.

Styrelsen fick en del kritik idag. Jag får en klump i halsen när jag tänker på att de blev tvungna att försvara sig och för att jag inte gick in och dödade. Jag skulle ha dödat åt dem. En tröst är att jag tror att de vet att de är mina hjältar och en annan är att jag vet att vi tillsammans kommer att ordna upp det här. Det är slut med ödmjukheten nu. Det här gänget gör ett galet bra jobb och det är dags att folk får reda på det.

Så det så.

C.

Nytt.

Idag har jag nya kläder, en ny eltandborste, nya vitaminer, en ny mail och en ny mobiltelefon. Jag har ny motivation och nya människor i mitt liv. Jag har också en ny utmaning och det är nog nästan det bästa av allt. Jag kom på in på programmet/kursen/utbildningen i Lund som handlar om ledarskap och riktar sig till kåraktiva med "chefspositioner". Taggad till tusen är jag och jag riktigt längtar efter att få börja.

Ja, jag gjorde femton miljoner saker även förra hösten - allt för utmaningens skull. Det gick åt skogen. Denna gång ska det gå bättre. Nuförtiden vet jag var jag har mina resurser och kanske framförallt - var jag inte har några resurser.

/C.

Stressymptom distanslöshet.

Det har funnits bättre dagar än denna. Det finns ingen speciell anledning men många små orsaker till att det blev så. Och nu sitter jag här totalt och fullkomligt besviken på mig själv. Stolt har det flertalet gånger deklarerats för mig själv och andra att nu, this time around, är saker och ting annorlunda. Kollen och perspektivet är där. Fokuserad till tusen men med en hälsosam distans.

[...]

För att undvara er trista stressdetaljer gör jag en lång dag kort och bekänner att till slut kom den där välbekanta känslan av att det kryper i kroppen och att allt och alla omkring en kliar likt en stickad tröja och man bara måste ut, vidare, någon annanstans. Distanslöshet, helt enkelt.

Dagen var emellertid inte ett totalt misslyckande - en dag med familjen är alltid värdefullt och det är guld att bli bjuden på riktigt god mat.

/C.

Om det där med åsikter.

"Jag har alltid två åsikter om saker, om det skulle visa sig att den ena är fel."

Vi är hårda mot varandra i min familj. Det är troligen därför somliga familjemedlemmar har utvecklat en "better safe than sorry"-approach när det gäller olika ställningstaganden.

/C.

I en soffa på Villan.

Idag har alla nollor sprungit runt på stan och jagat poäng. Vi i styrelsen har nöjt suttit i en soffa på Villan med kaffe, godis och vin och bedömt framträdande efter framträdande och namnförslag efter namnförslag. Campus har i år begåvats med en fullfjädrad trollkarl som lämnade fyra gapande tjejer med stora ögon i den där soffan när hans grupp sprang vidare mot nya poäng att samla in. Vi har även fått se danser av olika slag, hört sånger, sett knäppa tungkonster, jonglering, lite naket och diskuterat sexställningar.

Ytterligare en väldigt bra dag. Nu är det dags för fest med våra masters.

/C.

Lite fredagsgöranden.

Okej. Hädanefter ska jag kolla hur lång filmskrället är innan jag hyr den. I do love superhjältefilmerna men två och en halv timme fungerar inte en fredagkväll efter en vecka som denna. Klaga ska man emellertid inte, det är inte mycket som är så mysigt som att somna framför en film med filten över sig och ena handen kvar kring tekoppen.

Det har varit en väldigt bra fredag idag. Det har överlag varit en väldigt bra vecka. Det är helt enkelt väldigt bra nu.

/C.

Attitydproblem.

Igår var det första september och därmed introduktionsföreläsning. Naturligtvis var det problem med schemaläggning och litteraturlistor. Och det är fine, vi är vana nu och jag orkar helt ärligt inte bry mig om småsaker. Läraren ville dock inte inse att hennes misstag ställt till det för oss, att hon misslyckats med sin uppgift. Vidare vägrar hon att ordna upp det varpå jag blir dödligt förbannad. Och förklarar för henne att hon gjort fel och att hon fortsätter att tackla problemet fel. Lösningen blir att jag får ansvaret att kopiera upp boken som hon glömt att kolla upp. Atmosfären var minst sagt ansträngd.

Idag ringde hon och bad mig komma upp. Då hade hon insett att jag företräder studenterna. (Oops, du kanske skulle läst på min kårpiké perhaps?) Det är lite kruxigt att förklara för en lärare att hon har attitydproblem. Hur gör man det utan att det blir personligt? Jag tror att jag till slut lyckades krångla mig förbi alla bortförklaringar som kom flygandes mot mig och jag hoppas att det jag sa gjorde något slags intryck. Men det är ju inget snack om att jag gått och blivit Campus alldeles egna surkärring. Med ett drag av maktfullkomlighet.

Maktfullkomlighet är för övrigt ett härligt ord att uttala men ett högst vidrigt ord att bli förknippad med.