Jag har skrivit om mötesteknik förut och jag vill inte någonstans påstå att jag är speciellt bra på det själv, jag vet ungefär vart jag är på skalan och jag vet ganska precis vart jag vill vara och där emellan finns det ett ordentligt glapp. Förebilden har hållit i möten i ungefär hundra år längre än vad jag har och jag tänker därför hålla mig ödmjuk i frågan.
Men ändå. Att lära sig mötesteknik är precis som att lära sig vadsomhelst annat. Man kartlägger och funderar - vad är bra och vad är dåligt? Idag var det ännu ett dåligt möte. Det jag inser idag är att det inte bara är respektlöst att ha möte i tre timmar när man har bestämt att det ska vara i bara två. Det är också sorgligt att inse att man inte längre kan hålla personer som man förut hållit högt lika högt. Det blir helt enkelt som att bevittna hur giganter trillar.
Det handlar liksom om besvikelse, tror jag.
/C.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar