Idag har jag lärt mig ett par saker.
För det första. Om man ska införa något nytt i en organisation så är det klurigt as hell att förmedla sin vision så att den blir greppbar för de som ska verkställa den. Det kan vara så att man snarare räknar med att personer förstår hur man tänker än att de inte skulle göra det. Och vad är det som händer då?
Jo, du försöker förklara din idé på ett sätt som du tror att det behövs och när du tror att du gjort dig tydlig slutar du berätta. Om den andra personen då också tror att de greppat idén och inte frågar mer, eller ännu värre - inte vågar fråga, så är läget ganska kinkigt. Då sitter du nämligen där med en idé som endast finns i ditt huvud och ett missförstånd inplanterat i någon annans huvud. Hur gör man för att säkerställa att man delar idén? Genom att den andra personen ifrågasätter är ju helt klart en bra förutsättning.
För det andra. Att det är tråkigt att oftast vara ensam i det man gör är en kämpig insikt och en jag gjorde för ett tag sedan. En sådan banal sak som att skriva ihop möteshandlingar kan vara jättesvårt när man har svårtolkade stadgar att följa och ingen att fråga. Men det finns en silverlining även här och den hittade jag minsann idag. Känslan av att klara av saker på egen hand är bättre än att vädja om hjälp från ställen där den inte gladeligen ges. Känslan av att få hjälp av någon som gladeligen ger den blir också mycket ljuvare.
Slutfilosoferat för idag.
/C.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar