Om misslyckanden.

Idag höll jag ett dåligt tal. Ett jättedåligt tal. Så nu försöker jag så klart rätta till min dissonans. Vad gick fel? Varför är jag dålig? Vem och vad kan jag skylla på?

Jag var inte tillräckligt förberedd - Jag gillar nämligen inte uppstyltade tal.
Jag kände mig ovälkommen -Vi fick nämligen kritik för att vi närvarade.
Jag kan improvisera - Men inte om det händer saker som jag inte är förberedd på.

Allt är undanflykter. Antingen gör man något bra, eller så gör man något dåligt. Detta gjorde jag dåligt och jag tänker äga mitt misslyckande. Det är lite svårt. Man vill alltid förklara och/eller slå ifrån sig.

Liksom mitt förra mindre bra framträdande kom det efteråt fram människor som uppskattar att jag åtminstone är mig själv. Och det är fantastiskt. Jag gör hellre dåligt ifrån mig som mig själv än något bra som någon annan. Sedan ska det tilläggas att det är guld att komma ut efteråt och få en kram, en puss och någon som klappar om en.

Styrelsen fick en del kritik idag. Jag får en klump i halsen när jag tänker på att de blev tvungna att försvara sig och för att jag inte gick in och dödade. Jag skulle ha dödat åt dem. En tröst är att jag tror att de vet att de är mina hjältar och en annan är att jag vet att vi tillsammans kommer att ordna upp det här. Det är slut med ödmjukheten nu. Det här gänget gör ett galet bra jobb och det är dags att folk får reda på det.

Så det så.

C.