Det går liksom precis som det ska.

Man kanske inte ska ropa tja -läget-å-sånt innan man tagit sig över bäcken. Men det är svårt just nu.

Det hör sedan ett år tillbaka till att mamma vid varenda telefonsamtal undrar hur jag mår, med det där tonläget som nästan vibrerar av oro för att förstfödda dottern ska springa rätt in i närmsta vägg och förgöra sig själv fysiskt och mentalt. Jag försäkrar om och om igen att allt är bra, toppenbra och lite till. Och jag försöker också att faktiskt berätta när saker och ting är åt fanders, just för att inte vara den där som alltid säger "det är fiiiint" och som ingen litar på. Suger det, så suger det.

Nu suger emellertid inget alls. När jag talade med mor min nyss insåg jag också varför det är så bra, varför det är så lugnt, så skönt och så roligt. Det verkar vara så att människorna jag arbetar med i kåren har full koll på läget. Framför allt verkar det också som att de litar på att jag har koll på läget. Kombinationen av detta gör att den tid jag avsett för att rodda massa saker själv, att hålla på med allt pill som man inte kan när man är ny, att gå all in vad gäller detaljstyrning ... helt enkelt inte behövs. Jag blir inte ifrågasatt och det frigör en hel del tid.

Det är fantastiskt skönt att kunna sina saker, att vara den som andra kan fråga. Det känns äntligen som att jag har en solid bas att stå på. Jag kan min organisation och jag lär mig varje dag lite mer om organisationerna runt omkring oss. Detta betyder att jag kan koppla bort fokuset på detaljerna och faktiskt (äntligen) börja med den stora bilden - var är vi nu, vart vill vi och hur ska vi ta oss dit?

Det kan ses som en storm i ett vattenglas - men isåfall äger vi både stormen och vattenglaset.

/C.