Åter i Helsingborg efter en runda till Bjärred. Bror fyllde tjugotvå och detta firades i vanlig ordning med fondue och chokladtårta (jag har den stora lyckan att härstamma från ett traditionsenligt släkte). I vanlig ordning infinner sig också den där känslan - vad fan spelar det för roll vad man gör och inte, allting kommer ju ändå att suga. Suga hårt.
Jag hoppade på tåget i Helsingborg igår med en bakfylla som vek sig endast inför glädjen att möta upp underbara syster på perrongen i Lund. Och vilken glädje sen - Att se denna lilla syster som vuxit upp till en underskön amazon, med väskan fylld av studier och ambitioner och med ett sådant där leende som kräver öron för annars hade ansiktet hennes delats i två.
Systrarna strosade, skvallrade och smed presentplaner. På Akademibokhandeln hittade vi vad vi sökte - "Sybarit, ett spel för livsnjutaren". Ett spel om mat och vin och om etikett och seder. Klockrent tyckte vi och klockrent tyckte alla (med reservation för en viss fröken Nilsson som inte riktigt trivs med att förlora...) efter testrundan som följde middagen.
På samma plats fanns även ett skåp med schackpjäser. Det är då man ler lite smått för sig själv och skickar iväg det där smset som man inte ens funderar över om det ska skickas eller ej, det bara är det man gör. Sedan påminner man sig om hur det egentligen är, återgår till verklighet och systers sällskap för att ta sig hem till Bjärred.
På vägen hem får mitt stackars sällskap både läsa igenom Plan för hållbar utveckling 2008 och dessutom lyssna på en föreläsning om hur uuunderbart det måste vara att få arbeta med precis det där...!
Det är liksom så där det är. Man är ung (vad en viss Jönsson än säger), man är glad, man är med underbara människor, man gör sina planer, försöker hitta sin väg och försöker bilda sig en uppfattning om livsmål och så vidare.
Sedan skall det lyssnas på allt som är rent åt helvete. Och vad värre är - Det är inte bara jag som måste lyssna på allt som är rent åt helvete, det är mina viktiga människor som måste lyssna på det. Mina människor, som har nog på sina tallrikar, ska allt behöva utstå lite mer. Det är nog detta som gör att jag inte längre blir uppgiven och ledsen, nu blir jag bara arg. Leave them be.
Allas liv innehåller sorg och svårigheter och det är klart att man ska söka hjälp och tröst, men det blir aldrig bättre av att man inte tar ansvar för åtminstone sitt eget liv.
/C.
Jag hoppade på tåget i Helsingborg igår med en bakfylla som vek sig endast inför glädjen att möta upp underbara syster på perrongen i Lund. Och vilken glädje sen - Att se denna lilla syster som vuxit upp till en underskön amazon, med väskan fylld av studier och ambitioner och med ett sådant där leende som kräver öron för annars hade ansiktet hennes delats i två.
Systrarna strosade, skvallrade och smed presentplaner. På Akademibokhandeln hittade vi vad vi sökte - "Sybarit, ett spel för livsnjutaren". Ett spel om mat och vin och om etikett och seder. Klockrent tyckte vi och klockrent tyckte alla (med reservation för en viss fröken Nilsson som inte riktigt trivs med att förlora...) efter testrundan som följde middagen.
På samma plats fanns även ett skåp med schackpjäser. Det är då man ler lite smått för sig själv och skickar iväg det där smset som man inte ens funderar över om det ska skickas eller ej, det bara är det man gör. Sedan påminner man sig om hur det egentligen är, återgår till verklighet och systers sällskap för att ta sig hem till Bjärred.
På vägen hem får mitt stackars sällskap både läsa igenom Plan för hållbar utveckling 2008 och dessutom lyssna på en föreläsning om hur uuunderbart det måste vara att få arbeta med precis det där...!
Det är liksom så där det är. Man är ung (vad en viss Jönsson än säger), man är glad, man är med underbara människor, man gör sina planer, försöker hitta sin väg och försöker bilda sig en uppfattning om livsmål och så vidare.
Sedan skall det lyssnas på allt som är rent åt helvete. Och vad värre är - Det är inte bara jag som måste lyssna på allt som är rent åt helvete, det är mina viktiga människor som måste lyssna på det. Mina människor, som har nog på sina tallrikar, ska allt behöva utstå lite mer. Det är nog detta som gör att jag inte längre blir uppgiven och ledsen, nu blir jag bara arg. Leave them be.
Allas liv innehåller sorg och svårigheter och det är klart att man ska söka hjälp och tröst, men det blir aldrig bättre av att man inte tar ansvar för åtminstone sitt eget liv.
/C.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar