Mitt hem är min b... krigszon?

Den var stor som min hand! Min hand, gott folk!

Vi börjar från början. Jag har en liten-liten men charmig-charmig lägenhet med stora fönster som solen lyser genom från arla morgonstund till sena kvällstimme. Detta betyder att jag oftast kilar in med skorna på fötterna raka vägen till balkongdörren fort som bara den för att vädra när jag kommer hem. Balkongdörren står alltså öppen i princip jämt. Till saken hör att duvor trivs bra på mitt balkongräcke och jag har efter detta året lyckats skrapa ihop en ordentlig duvskräck. Det har dock blivit tydligt att de drar sig för att faktiskt flyga in genom dörren. Det är nästan som vi har en liten överenskommelse. Till räcket, men inte längre.

Idag hörde jag dock en lustig liten duns i min balkongdörr och inser att det finns de som inte förstår sig på överenskommelsen och det är sländorna. Den var jättestor och dunsade vidare in i min lägenhet och när jag räckte mig efter Sydsvenskans B-del för att liksom vispa bort den inser jag att det nog inte finns tillräckligt med kulturnyheter i hela världen för att utgöra ett hot mot denna varelse som verkade vara som plockad ur Jurassic Park.

Det känns som att det alltid är något. Är det inte duvan som glor på en när man sover så är det märkena efter kofoten i dörren och är det inte grannarna som slåss eller alkisarna som skriker så är det en förbannat onormalt stor slända som stör mig.

Det värsta är att jag var i sådan panik (jag var banne mig på väg att ringa pappa som bor en halvtimme bort, eeh ja, jag är intelligent egentligen) att jag inte såg när den flög ut. OM den flög ut vill säga ...

/C.