Kvällsliga tänkanden om kärlek.

Kan det vara så att det är nästan lika obehagligt att inse att man inte längre har kärleken i sig som det var att inse att kärleken som fanns förut inte var besvarad? Att känslan nästan blivit ett eget litet retfullt objekt att tråna efter? Det är ju isåfall faktiskt bara fantastiskt ologiskt och ett oblygt slöseri med hjärn- och hjärtkapacitet. Well, it ends now.

Nu återstår bara ett tomt blad. Och ett fantastiskt år som bara tagit sin början.

/C.