Om min pastamaskin.

Min pastamaskin är egentligen mina föräldrars pastamaskin. I deras köksskåp har den troget väntat i närmare tjugo år. Nu står den i mitt köksskåp. Fast inte speciellt länge åt gången. Jag älskar min pastamaskin så mycket att märkena den gör i mitt underbara matbord när man skruvar fast den bara gör bordet finare.

Det går inte att vara nere på något vis när man vevar fram pasta. På en födelsedagsmiddag för inte så länge sedan pratade jag och mitt bordssällskap om det fina i att göra sin egen mat. Bordssällskapet i fråga var mitt uppe i en major köksrenovering och det blev mest utemat och bordsherren saknade att få äta hemma, på riktigt. Det ligger en stor charm i att blanda, knåda, kavla och veva och sedan kunna säga att man gjort det helt själv. Det är trevligt att äta ute, det är det. Men igår kväll när vi stod i valet och kvalet - äta inne, äta ute - så längtade jag mest hem till mitt kök och min pastamaskin. Tagliatelle med lax och pesto var vad det blev. (Nästa gång ska jag göra peston själv också, minsann.)

Och leendet som vägrar ge vika när man brottas med en pastamaskin, ja det följde med långt in på Sherlock Holmes också och byttes bara ut mot leendet som kommer av att ens biosällskap snarkar ikapp med både pistolskott och högljudda slagsmålsscener.

/C.