Fullständigt otrogen.

Ja, jag har helt fräckt och utan att meddela er, mina sju trogna läsare, att jag börjat blogga på cecilialarsson.nu istället.

Ni är förstås varmt välkomna dit! Det är lite snyggare, lite enklare och mycket bättre.

För sakens skull måste jag meddela att det blev ganska prick ett år och väldigt prick 301 inlägg på världens längsta URL: cecilialarssonsblogg.blogspot.com.

Så det är ju inte utan en gnutta samvetskval och en nypa melankoli som jag nu går vidare i livet.

/C.

And you'll begin to wonder why you came.

Step one you say we need to talk

He walks you say sit down it's just a talk

He smiles politely back at you

You stare politely right on through

Some sort of window to your right

As he goes left and you stay right

Between the lines of fear and blame

You begin to wonder why you came

Where did I go wrong, I lost a friend

Somewhere along in the bitterness

And I would have stayed up with you all night

Had I known how to save a life

Let him know that you know best

Cause after all you do know best

Try to slip past his defense

Without granting innocence

Lay down a list of what is wrong

The things you've told him all along

And pray to God he hears you

And pray to God he hears you

Where did I go wrong, I lost a friend

Somewhere along in the bitterness

And I would have stayed up with you all night

Had I known how to save a life

As he begins to raise his voice

You lower yours and grant him one last choice

Drive until you lose the road

Or break with the ones you've followed

He will do one of two things

He will admit to everything

Or he'll say he's just not the same

And you'll begin to wonder why you came

Where did I go wrong, I lost a friend

Somewhere along in the bitterness

And I would have stayed up with you all night

Had I known how to save a life

--

The Fray - How to Save a Life

En ansökan.

Idag har jag ägnat större delen av dagen åt att skriva en ansökan till Skåne Nordvästs Traineeprogram. Att jag vill in i den värld man kallar kommun är ju inte längre något att varken försöka förtränga eller att hymla om.

Så nu vill jag att ni håller tummarna ännu en gång.

/C.

Alumniföreningen: uppföljning.

Jodå, det gick vägen och jag kommer att vara med i styrelsen det närmsta året.

Och det ska bli så förbaskat roligt!

/C.

Om gränsöverskridande ledarskap.

Förr i tiden strosade kunden gata upp och gata ner för att införskaffa det han ville ha, eller ja, en hon var det väl troligtvis. Hon gick alltså gata upp och gata ned, kikade in hos slaktaren och köpte en skinkstek, tittade in hos bagaren och köpte en limpa, gick vidare till konditorn och skaffade sig något sött till kaffet. Så gjorde hon. Mannen var och jobbade så att kvinnan kunde strosa. Sedan utvecklades saker och ting. Industrin utvecklades, männen for i krig, kvinnorna blev tvungna att arbeta för att kunna handla och kvinnorna insåg att det var kul att jobba (och rösta men det är en annan historia) och mindre kul att strosa. Let’s face it, enda fördelen var ju att få flirta lite med bagaren, eller slaktaren för den delen.

Any who. Här är vi idag. Alla arbetar, alla tjänar pengar och alla vill köpa bra saker för sina pengar. Vi ställer krav på våra leverantörer. Vi struntar i att flirta med dem och kräver istället helhetslösningar. Detta ställer till det för verksamheterna. De måste utvecklas i takt och kunna erbjuda allt som kunden vill ha. Detta gör att människor måste börja arbeta tillsammans. Ekonom som plåtslagare, socionom som personalvetare, receptionist som massös. För att tillfredställa kundens behov måste företagen ha många kompetenser som arbetar sida vid sida. Och när människor arbetar över organisatoriska gränser arbetar de gränsöverskridande, tänka sig.

Det största kruxet i detta utsätts chefen för. Stackarn som var ekonom så bra att han blev chef över alla ekonomer måste inte längre bara lära sig att vara chef över ekonomerna, han måste också lära sig att chefa över socionomer, receptionister, massöser och plåtslagare - allt på samma gång. (Vad detta exempelföretag sysslar med vet jag inte men det låter onekligen som en spännande arbetsplats.)

Vad vi ska lära oss här, vi som vill kunna leda och utveckla serviceintensiva företag, är att det finns fem perspektiv att se denna nya problematik utifrån. Det finns det professionella perspektivet givetvis: Hur hanterar du de olika professionernas egenheter? En ekonom tänker ju på sitt vis och plåtslagaren på sitt. Ett annat perspektiv är det personliga: Hur skapar man relationer mellan socionomen och receptionisten till exempel? Ett tredje perspektiv är det kulturella: Massösen har ju sin kultur i vilken det med största sannolikhet är okej att ta på varandra, medan plåtslagaren har sin kultur i vilken man tar mest på … plåt? Det fjärde perspektivet är det strukturella: Hur styr du upp en organisationsstruktur då alla dina medarbetare är vana vid olika? Ansvarsområden och rapporteringssystem är exempel på denna problematik. Det femte och sista är det instrumentella perspektivet: Hur ska du lyckas styra alla dessa i samma skuta med samma mål? Vilka verktyg använder du? Budgetstyrning? Målstyrning?

Ja, det är mycket att ta hänsyn till.

Som tur är finns det tre olika roller som en ledare kan ta för att arbeta med detta. (Personligen tycker jag att detta mest liknar faser, men det orkar jag inte bråka om nu.) Dessa tre roller är hursomhelst:

1. Initera och etablera. Detta är ungefär vad det låter som.

2. Driva och utveckla. Detta är också ungefär vad det låter som.

3. Stödja och underlätta. Märkligt nog så är detta också ungefär vad det låter som.

För att sammanfatta: Att arbeta gränsöverskridande kan vara utmanande men ser du till att vara en bra människa och en bra chef så kommer säkert även detta att gå som en dans på rosor. Skulle du råka vilja veta mer så har Ulrika Westrup och Jan.E Persson (2007) skrivit en hel bok i ämnet. Som av en händelse ska vi tenta av just denna bok på måndag.

/C.

Om könskvotering ännu en gång.

Idag lyssnade vi till kvinnan som har den längsta arbetstiteln jag sett på länge och som blev utnämnd till bråkigaste kvinna 2008. Hon heter Carina Lundberg och hon berättade för oss om hur man bråkar och varför bråk är viktigt i bland annat styrelsearbete. Hon talade också om jämställdhet. Jag är helt och totalt fed up på jämställdhetsdiskussioner. Det finns nämligen inget att diskutera längre. Antingen tror man att kvinnor inte klarar av lika mycket som män och då är man en relik som borde vara död och begraven sedan länge. Eller så tror man på alla människors lika värde, lika ansvar, lika möjligheter och lika skyldigheter. Det förra synsättet finns också att hitta hos sverigedemokrater och andra som tror att man kan kategorisera människor efter av människan opåverkbara faktorer. Dessa reliker är det inte värt att tala med. Den andra gruppen är det bara att hålla med.

Trodde man i vart fall.

Nu vill man från vänsterhållet lagstifta könskvotering. Och detta kommer från de som faktiskt förstår värdet av kvinnors närvaro i näringslivets högre skift. Varför vill man utsätta duktiga kvinnor för något sådant? Att detta är en metod som bryter strukturerna går knappast att argumentera mot. Men det innebär också ett offrande av minst en omgång högst kompetenta kvinnor. Att ta sig in i ett styrelserum som kvinna torde vara utmanande nog. Att göra det som inkvoterad? Tala om att behöva försvara sin närvaro. Dessa kvinnor kommer dessutom att slungas in i, efter kvoteringens principer, de allra värsta gubbrummen. De som allra mest "behöver" kvotering. Vill man in där? Hell yes. Vill man in där på dessa premisser? Tror inte det va.

Det är lätt för kvinnor som inte ämnar hamna i ett styrelserum att hävda könskvoteringens fördelar. Alla är vi överens om att det är för ett värdigt syfte. Men metoden ... Jag kan inte annat än att tro att detta faller väldigt väl in i den svenska kvinnojantens lilla box. "Skyll dig själv du kvinna som vill mer och vill ha mer - vi ordnar in dig så kan du få klara dig bäst du vill. När du stångat dig blodig tänker vi naturligtvis välkomna dig tillbaka in i den kvinnliga tryggheten som en personalchefstjänst innebär."

Det var för övrigt en väldigt bra föreläsning som hölls på MiH:s Frukostklubb på Dunkers imorse. Efteråt fick jag höra att det var väldigt mycket jag, detta med bråkigheten. Och ja, det är väl inte så mycket att argumentera om.

/C.

Som ett misslyckat förhållande.

Att vara chef är som att vara den dåliga parten i ett misslyckat förhållande. Ni vet den där parten som ständigt hamnar i skamvrån för att den gör fel, pratar fel, prioriterar fel, tänker fel och är fel. Det är samma part som försöker ordna upp förhållandet genom att ändra sig och väga upp för sina många och diverse felsteg. Parten som försöker vara lite snällare, lite vackrare, lite smartare - allt för att kärleken inte ska tröttna på alla fel och gå utan stanna kvar.

Att vara chef är som att vara fast i ett destruktivt förhållande där den ena parten står och faller med den andra partens nycker. Chefen ska ändra sig, lyssna lite mer, vara lite bättre och bli lite mer perfekt - allt för att vara en god ledare som uppskattas av sina medarbetare som i gengäld kanske arbetar lite bättre.

Det spelar ingen som helst roll hur den anställde är eller vad den anställde gör. Den anställde kan gå upp hundra kilo och sjukskriva sig på chefens bekostnad. Den anställde kan lata sig, vara elak och vara en allmänt vedervärdig medarbetare men skulle chefen våga säga något om detta hamnar chefen i skamvrån (läs: i domstolen för brott mot arbetsrättslagen). Skulle den anställde hamna på snedsteg så ligger det istället på chefens ansvar att coacha den anställde in på rätt väg igen.

Jag inbillar mig att man tycker om varandra ganska kravlöst i ett bra förhållande. Man är med varandra för att båda ser den andra som en bra människa som man vill vara med.

Och vi ska komma ihåg att ledarskap handlar om en sak och endast en sak: Att vara en riktigt bra, om inte perfekt, människa. Det finns nämligen inte en enda ledaregenskap som vi inte också tillskriver människor som vi tycker lite extra bra om. Människor som lyssnar på oss, som vi litar på, som vi vill vara med och som vi är lojala mot. Att vara en ledare handlar endast om att vara en bra människa på alla sätt möjliga.

Det verkar emellertid inte finnas några sådana krav på medarbetare. Och jag kan inte låta bli att undra om det verkligen ska vara så.

/C.